36

Gabor Szabo var en ungersk gitarrist som flyttade till Kalifornien i 20-årsåldern och där spelade han in några riktigt bra jazzalbum (bland annat det legendariska "Spellbinder", med "Gypsy Queen" som Santana fick en stor hit med några år senare) innan han dog, strax innan sin 46e födelsedag. Synd! För jag har precis upptäckt hur grymma hans plattor är som bakgrundsmusik. Han har gjort en rätt skön version av Nancy Sinatras "Bang Bang (my baby shot me down)", men bäst är naturligtvis "My Foolish Heart". Särskilt om man lider av en släng melankoli. Kedjerökswannabe med ljummen folköl, ligger i obäddad säng och stirrar upp i taket med Gabor Szabo i högtalarna: jag har svårt att tänka mig något softare i juli 2006.

35

Nu måste jag retirera: Nelly Furtado är ju m y c k e t mer än "I'm like a bird" och alla panflöjter på "Folklore" (men jag gillade "Forca"). "Promiscuous" är det tuffaste jag har hört sedan jag hörde "Da mystery of chessboxin" och då har jag ändå hört mycket tufft. Å andra sidan är jag väl en prinsessrosa indiepopare och då krävs det inte så mycket mer än en iskall Timbaland för att jag alldeles ska tappa balansen.

34

För tre år sedan hyrde jag ett rum i en enorm tvåa på Gärdet i Stockholm, nästan ända borta vid Frihamnen, och då var jag det mest indieska jag någonsin varit. Då köpte jag utländska musiktidningar och gick klädd i randigt och fabriksslitna jeans och hade långa örhängen. Jag lyssnade på cd-skivor istället för mp3 och köpte massor av nya album. En av höstens favoriter var norska Magnet. Jag hörde hans "Where happiness live" på en Mojo-samling och ville genast höra mer. Och jag trodde att jag beställde hans skiva från CDON, men istället beställde jag pojkbandet Magnets och har ni aldrig hört talas om dem kan jag förklara varför: de är fruktansvärt ointressanta, rent dåliga faktiskt. Men jag har fortfarande kvar skivan någonstans. Jag tog mig ändå tiden att lyssna på den.

Magnet (utan s) däremot är ganska menlös, men fin, för i vissa kretsar fungerar den kombinationen, och han påminner mig om kalla kvällar på Odenplan, turkosa mössor, vantar, vänner som jag har tappat bort och olycklig kärlek som jag har glömt.

33

Och innan ni nämner någonting annat, vill jag bara upplysa er om det fina med att höra en låt i flera olika versioner. En cover-favorit är "A change is gonna come". Den funkar finfint med Aaron Neville, Sam Cooke, Al Green, Otis Redding och även Capone-N-Noreaga. Aaron gör inte "For your precious love" lika bra som Jerry Butler, men "Everybody plays the fool" är finemang.

Annars då? "Where did our love go?" med Supremes, Bubbles eller Donnie Elbert. Jag har aldrig hört en version av en låt som är så bra som "Where did our love go?" som Donnie Elberts. Where DID our love go?

32

Ganska nyligen fick jag en ganska kraftig hjärtfraktur. Doktorerna tvingades gipsa det ända upp till halsgropen och numer har jag en tämligen stel gång. Jag fladdrar omkring bland spåren i min mp3-samling, men jag lyckas inte hitta någonting som jag verkligen gillar.

I dag har jag hittat:

* Weezer "Perfect Situation" (om man får nämna en favoritröst, vill jag gärna flagga lite extra för Rivers!)
* The Radio Dept. "We climb the wired fences"
* Cat Stevens "If you want to sing out" (från "Harold and Maude"!)

Och jag gillart, men jag klarar inte av att lyssna på dem i mer än trettio sekunder och det räcker oftast inte mer än till att avsluta introt.

31

Superhero-talang: rita bob hund-hundar. Jag har legat av mig, men hemligheten sitter i formen.

30

När jag var 15 år började jag arbeta i en kiosk som sålde allt. Vi sålde korv med mos, blommor, fem år gamla köttbullar, herrmagasin, cigaretter, hyrde ut film och fixade även en del med bensin. I kiosken arbetade jag i fyra år, inte enbart på somrarna, utan på alla lov, de flesta helger och en del vardagskvällar.

Egentligen fick jag inte spela radio för min arbetsgivare, eftersom jag ville spela P3 och de spelade inte tillräckligt mogen musik för kioskens kunder - what do I know? Min arbetsgivare kom förbi emellanåt, ofta en gång om dagen, och då sänkte jag alltid volymen, annars ägnade jag dödtiden mellan kunderna med att läsa skvallertidningar eller herrmagasin, lyssna på hög och dånande musik samt skriva brev åt mina vänner.

Det var i den där kiosken jag hörde bob hund för första gången. I ärlighetens namn hörde jag inte om de sjöng på engelska eller svenska, men jag gillade det och en dag lyckades jag skriva ner titeln ("Aha! De sjunger på svenska i alla fall!"). Det var "Istället för musik: förvirring". Därefter inhandlade jag alla singlar, alla album, alla affischer, alla t-shirtar, såg alla spelningar i närheten av där jag bodde och spelade in varenda sommarprat av Thomas Öberg, klippte ut alla artiklar jag kunde hitta och lärde mig att rita bob hund-hunden. bob hund var mina husgudar, mina kungar, mina idoler. Jag var deras ivrigaste fan.

Några år senare bildade medlemmarna i bob hund Bergman Rock och en vanligt förekommande replik på spelningarna eller när man förde pretentiösa musikdiskussioner på sena efterfester, var "Jag har aldrig gillat bob hund, men Bergman Rock är finemang" och jag förstod aldrig det. Ikväll lyssnade jag på "Help the band" och jag vet att Bergman Rock inte är bob hund på engelska, men i mina ögon är Bergman Rock en utveckling av bob hund och jag kan inte skilja dem åt. Det är som att svara på vem av mina barn jag gillar mest. Ja, exakt så högtravande är det.

Thomas, Conny, Johnny, Mats, Mats och Jonas: inga Kents, Wailing Souls, Stereo Totals eller Yeah Yeah Yeahs kan stjäla min kompromisslösa kärlek från er.

Goddag och adjö.

29

Det är möjligt att det inte intresserar någon, men nu kan man kommentera här.

Och - för att erbjuda någonting annat än kommentatorfunktionen i det här inlägget - kan jag tipsa om Nelly Furtados "Say it right". Jag var inget entusiastiskt fan av "I'm like a bird" för miljarders av år sedan, däremot äger jag såväl "Whoa Nelly" som "Folklore" och nu även "Loose" i digital form, och "Say it right" är en liten pärla om man inte har några identifikationssvårigheter med heartbreak-melodier. Och det har inte jag.

28

Jag gjorde en djupdykning i mina blandmappar och hittade en massa sköna låtar som jag kan utantill, så uppenbarligen måste jag ha lyssnat på dem en hel del. Fast alltså: det är ju skillnad på att kunna utantill och kunna utantill.

Först Mojos "Lady", Spillers "Groovejet" (med Sophie Ellis Bextor), Soniques "It feels so good", som jag väl tror är från 2000 allihop, då jag bodde i Gävle och spelade in musikmixar till mig och H hela, hela tiden. Alla återfanns senare på Absolute 2000, så även om man inte kan kalla det för exklusiv smak piggar de ändå upp en halvtråkig fredag sex år senare. Sedan Imperiets "Vad pojkar vill ha", Major Toms "Vatten från månen" och The Arks "It takes a fool to remain sane" (jag menar: här kommer kvaliteten...). Major Tom skulle jag lätt ha med i mitt sommarprat, om jag erbjöds att få snacka något år. Jag föreställer mig mormor i köket i deras stora hus, stekandes köttbullar, i förkläde, med P4 på högsta volym och saxarna kanske till och med skulle få mormor att börja vissla.

27

Sommarhits.

Någon sa Basshunters "Boten Anna", men jag dör om jag måste höra den om och igen. Jag hoppas på Gnarls Barkleys "Crazy" eller ... ehrm och host... Paris Hiltons "Stars are blind". Om man vill ha lite mer tuggmotstånd kan man ju alltid lyssna på någon av Trojans Reggae-boxar. Det är special price for you my friend i butikerna. Det läste jag i senaste Sonic.

26

I går testade jag en ny hobby: jag låg i min säng och lyssnade aktivt på en av mina soulmappar. Jag hade två matskedar Explorer i kroppen och kvällssolen tävlade med min välplacerade stämningsbelysning om att kasta mystiska skuggor på väggarna. Fantastiskt var det! Det måste jag göra om. Ikväll ska jag dock testa en annan genre.