34

För tre år sedan hyrde jag ett rum i en enorm tvåa på Gärdet i Stockholm, nästan ända borta vid Frihamnen, och då var jag det mest indieska jag någonsin varit. Då köpte jag utländska musiktidningar och gick klädd i randigt och fabriksslitna jeans och hade långa örhängen. Jag lyssnade på cd-skivor istället för mp3 och köpte massor av nya album. En av höstens favoriter var norska Magnet. Jag hörde hans "Where happiness live" på en Mojo-samling och ville genast höra mer. Och jag trodde att jag beställde hans skiva från CDON, men istället beställde jag pojkbandet Magnets och har ni aldrig hört talas om dem kan jag förklara varför: de är fruktansvärt ointressanta, rent dåliga faktiskt. Men jag har fortfarande kvar skivan någonstans. Jag tog mig ändå tiden att lyssna på den.

Magnet (utan s) däremot är ganska menlös, men fin, för i vissa kretsar fungerar den kombinationen, och han påminner mig om kalla kvällar på Odenplan, turkosa mössor, vantar, vänner som jag har tappat bort och olycklig kärlek som jag har glömt.